POESI / POETRY

OM JAG HADE EN PARTNER OCH HAN VAR POET

Jag skulle nog vara hans mörka stjärna,

hans droppe yin, hans älskande nemesis, hans

mer begåvade, mindre kända fläck av svart bläck,

skiljetecknen i hans felfria meningar.

Jag skulle vara en bottenventil

över vilken han morgon och kväll skulle tvätta sig,

sina händer, och sitt samvete.

Jag skulle vara det slukhål som sög upp

alla hans ord och kollapsade i mina egna

lite mer för varje dag, tills jag skapat

ett omvänt torn av de mest färggranna meningar,

det mest tålmodiga feminina,

den allra vackraste våndan –

en stalaktit som sakta rann

för honom, i väntan på att mötas i mitten

och forma en kolumn där den kunde växa –  

vår gemensamma passion för ljudlösa ord.

TESTAMENTE

Det jag inte kunde beskriva blev

en blank Bibel av historiska händelser,

obesjungna psalmer, allegorisk erotik

på loop, i kedjor,

osäkra liknelser och didaktik.

Han var skaparen av mitt kaos,                                                                         min nyvunna insikt om njutning och smärta,

och jag Hans skyldiga barn, trogna syndare,

änglarelik,

Han brukade bedräglig taktik.

FRÖMOR

Hon. Nu.

Krokig kolv, fräknigt acetonskinn

spänt över skallens vassa kanter,

krönt med vita sidenhår.

Jag inser plötsligt att jag aldrig

har känt henne och aldrig försökt

komma under ett enda lager av hennes

nervöst mjuka solfläckade hud.

Vi förlorade varandra, hon förlorade ord,

blev torkande skal i torkande jord,

med varje minne som delades

(allt från barndomen),

frön som inte fick gro.

När min mamma ringer för att meddela mig

nästa dag, har jag redan känt det –

hennes gyllene pollen som lyft, vindfångat,

att virvla över mänsklighetens fält

och sväva genom valsade folkmassor.

Säd, till liv, till luft.

NÄSTAN I KONTAKT

I efterspelet

av förlossningen

hittade jag äntligen

mitt huvud och hjärta

inte så långt isär,

insvepta i

varandras kappor.

Nästan i kontakt.

IF I HAD A PARTNER, AND HE WERE A POET

I imagine I would be his dark star,

his drop of yin, his loving nemesis, his

more talented, less famous spot of black ink,

the punctuation mark to all his flawless sentences,

the drain in his shining porcelain sink,

where he would wash his hands and conscience,

every morning and evening.

I would be a cenote, soaking up all words,

collapsing into my own,

a little more every day, building

an inverted tower of the most colorful

sentences, the most patient Feminine,

the most beautiful anguish.

A stalactite dripping for him, waiting

for us to meet in the middle,

forming the column on which to grow –

our shared passion for silent language.

TESTAMENT

What I could not write became

a Bible of blank historical accounts,

unsung hymns, allegorical erotica

on loop, in chains,

uncertain parables and didactics.

He was the maker of my chaos

and new understanding of pleasure and pain,

and I his guilty child, faithful sinner,

angelic stain,

He used deceitful tactics.

GRAIN MOTHER

Her. Now.

Crooked cob, freckled acetone skin

stretched over sharp edges of skull,

crowned with white silk hair.

It dawns on me that I have

never known her, and never tried

to peel off a single layer of her

anxious, sun-spotted shuck.

Left her languishing, losing language,

drying husk of dying grain,

with every moment shared

(each from childhood),

kernels, decomposing.

When my mother calls to let me know

the next day, I have already felt it –

her golden dust lifting, wind-caught,

to swirl over fields of humanity,

milling crowds in serial loops.

Grain, to life, to air.

ALMOST TOUCHING

In the aftermath

of giving birth,

I finally found

my head and heart

not too far apart,

swaddled in

each other’s coats.

Almost touching.

%d bloggare gillar detta: